Mai pen rai

Snälla mamma, inte springa!
De orden var de sista jag hörde Johannes säga.
Han som nyss lärt sig säga” sawade kap” och som var mitt allt här på jorden.
Nu är han någon.
Något.
Någon annanstans.
Någon annans.
Inte min.
Jag lever.
Men jag längtar.
Jag vågar.
Jag vågar erkänna att livet inte är lika kul.
Jag tror att jag vågar berätta den här historian nu.
Jag har varit rädd för vad Du ska tycka och tänka om mig.
Jag är rädd för vad jag tycker om mig själv när jag skriver.
Rädd för att sitta med offerkoftan tätt omkring kroppen.
Rädd att du ska döma mig,att jag skulle gjort något annat,att jag borde gjort annorlunda.
Jag har aldrig kunnat säga det högt till mig själv.
Det finns ingen förlåtelse.
Inte för mig.

De dog, allihopa och jag stod där ensammen kvar.
Runt omkring mig såg och hörde jag hur människor återförenades.
Ingen sprang in i min famn och jag hade ingen kvar, de fanns inte.

När vågen kom stod vi vid stranden jag, min mamma och Johannes.
Tänk dig att du ser på horisonten och långt långt därute växer någonting svart, blir större, kommer närmre och närmre men ganska långsamt.
Vi drog oss sakta uppåt, tillbaka.
Jag minns hur jag lyfter upp honom och ser på min mamma, hör ett ljud jag inte kan återge riktigt.
Kanske ljudet av många lastbilar som dränker allt annat.
Jag hinner inte vända och ta min mammas utsträckta hand, jag ser något i hennes ögon, kanske är det rädsla, kanske är det kärlek.
Tiden står stilla.
Jag rör vid min hals, vid halsbandet hon gav mig på julaftonsmorgonen.
Ett ”Pilgrim” med fyrklöver och vackra stenar, jag skriker att hon ska springa!
Johannes säger: -snälla mamma inte springa,
-Snälla mamma inte springa!
Minns inte vad jag svarar.
Minns inte om jag var rädd, för jag visste inte vad en tsunami var.
Jag tänkte mig att det var bra att springa mot poolområdet där det fanns betong, in i en bungalow mot ett hörn där jag försöker skydda med min kropp,49 kg kärlek.
Jag minns ögon som möts.
Himmel och hav, ljuden, glas och väggar mot min rygg.
Han lever!
Det ser jag.
Jag kippar efter luft och inser att vi finns, att ögon möts.
Men plötsligt glider han sakta men säkert ur mitt grepp, jag kan inte hålla emot, det blir oljigt och för halt, Snälla mamma, inte sprinSnälla mamma, inte springa!
De orden var de sista jag hörde Johannes säga.
Han som nyss lärt sig säga” sawade kap” och som var mitt allt här på jorden.
Nu är han någon.
Något.
Någon annanstans.
Någon annans.
Inte min.
Jag lever.
Men jag längtar.
Jag vågar.
Jag vågar erkänna att livet inte är lika kul.
Jag tror att jag vågar berätta den här historian nu.
Jag har varit rädd för vad Du ska tycka och tänka om mig.
Jag är rädd för vad jag tycker om mig själv när jag skriver.
Rädd för att sitta med offerkoftan tätt omkring kroppen.
Rädd att du ska döma mig,att jag skulle gjort något annat,att jag borde gjort annorlunda.
Jag har aldrig kunnat säga det högt till mig själv.
Det finns ingen förlåtelse.
Inte för mig.

De dog, allihopa och jag stod där ensammen kvar.
Runt omkring mig såg och hörde jag hur människor återförenades.
Ingen sprang in i min famn och jag hade ingen kvar, de fanns inte.

När vågen kom stod vi vid stranden jag, min mamma och Johannes.
Tänk dig att du ser på horisonten och långt långt därute växer någonting svart, blir större, kommer närmre och närmre men ganska långsamt.
Vi drog oss sakta uppåt, tillbaka.
Jag minns hur jag lyfter upp honom och ser på min mamma, hör ett ljud jag inte kan återge riktigt.
Kanske ljudet av många lastbilar som dränker allt annat.
Jag hinner inte vända och ta min mammas utsträckta hand, jag ser något i hennes ögon, kanske är det rädsla, kanske är det kärlek.
Tiden står stilla.
Jag rör vid min hals, vid halsbandet hon gav mig på julaftonsmorgonen.
Ett ”Pilgrim” med fyrklöver och vackra stenar, jag skriker att hon ska springa!
Johannes säger: -snälla mamma inte springa,
-Snälla mamma inte springa!
Minns inte vad jag svarar.
Minns inte om jag var rädd, för jag visste inte vad en tsunami var.
Jag tänkte mig att det var bra att springa mot poolområdet där det fanns betong, in i en bungalow mot ett hörn där jag försöker skydda med min kropp,49 kg kärlek.
Jag minns ögon som möts.
Himmel och hav, ljuden, glas och väggar mot min rygg.
Han lever!
Det ser jag.
Jag kippar efter luft och inser att vi finns, att ögon möts.
Men plötsligt glider han sakta men säkert ur mitt grepp, jag kan inte hålla emot, det blir oljigt och för halt, Snälla mamma, inte springa!
Det är för tungt för mig!

Jag ser hur hans lilla kropp försvinner ut, ut i vattnet och jag försöker släppa taget om stickkontakten jag klamrar mig fast vid,men det går inte!!!
Jag kan inte röra mig!
Jag såg inte mitt liv passera någon revy, men jag såg hur mitt liv krossades och jag hatade Gud så högt, så intensivt denna stund.
Jag skrek högt och inom mig, jag ska inte dö, jag ska inte dö!
Du får inte mig, din jävel!

Tar mig upp på taket, vet inte hur,men minns att jag slår mig upp, det blöder men gör inte ont.
Det finns fler däruppe,några till hus runt oss.
Ser palmtoppar och bråte flyta omkring.
På håll hör jag finska höga röster från ett annat tak, de skriker om nya vågor….där och då blir jag rädd, skakar, ber till Guden jag hatar att skona mig, att rädda mig.
Jag vill vill absolut leva , inte drunkna!
Deras höga röster skrämmer mig.

Minns när Larry King hör av sig.
Jag är med på att medverka mot att jag får efterlysa min familj med bilder och info.
De är snälla, men såklart skall det göras ”show” av detta och man vill ha en härlig liten twist på det hela och en pastor från någon frikyrka är med i programmet.
Larry King ifrågasätter pastorns Gud,
och undrar om inte Sara kanske är och har rätt att vara angry på Gud?
Jag svarar : – What if God sent the tsunami?!

Den här sagan kommer ju inte att handla om hur synd det är om mig, eller fler beskrivningar av ovan.

Många sade till mig, -Sara, nu är det äntligen över!

Jag log artigt men tänkte inombords att det är nu det börjar, din idiot.
Jag var arg.
Arg på alla.
Framförallt på Sverige.
På att ingen kom.
Att ingen kom så där som man ser på film.
Jag vidhåller fortfarande
att många hade levt om vi fått hjälp.
Människor låg fastklämda, ropade på hjälp medans man åt julbord i Rosenbad.
Jag hade inga kläder, alldeles naken sånär som på mitt halsband hittade jag kläder som thailändarna kom med ut på gatorna.
Jag fick ris och frukt.
Länge, länge när jag kom hem till Sverige, funderade jag på hur jag skulle använda bestick igen, min instinkt ville äta med händerna.Att försöka hitta något att skydda mig med under natten, gardinerna på en restaurang kunde fungera som täcke och skydd.
Jag tänkte ofta på sex, sjuka knäppa tankar så fort jag såg något intressant.
Fick dåligt samvete, tänkte på vad Christer skulle säga om det här nu då…
– Sara Svedberg!!!! skulle min mamma ha sagt.
Skäms!

Får höra av en psykolog senare att det där, det är vanligt.
Instinkt, artens överlevnad.
Känna sig levande mitt i alltihopa.
Puh!

Den här berättelsen handlar om människan, om de levande och om de döda.
Kontakten dem emellan.
Jag ska försöka berätta historian om de mina för dig, hur de tog kontakt med mig från andra sidan.

En natt i Thailand står jag och ser upp mot stjärnhimlen, tänker att vad ska jag ta mig till, vad gör jag nu?
All information om min son började ta slut, inte så många tips kom längre in om att någon sett honom i livet.
Rykten gick att Johannes fanns i Burma.
Att han tagits om hand av burmeser.
Jag tvivlade på mig själv, på allt.
Jag bodde med djungelpoliser och vi letade tillsammans i khao lak och på gränsen till Burma.
Thaksin gav mig tre månader, han såg till att man sökte min son.
Jag fick de resurser som krävdes.
När jag träffade honom sa han,
-Alla förstår ett mammahjärta.
Jag kommer såklart att hjälpa dig.

Plötsligt den där stjärnklara natten hör jag en röst inom mig.
Den säger klart och tydligt: Terry Evans, Terry Evans, Terry Evans.
Jag svär och tänker att nej, inte sån’t trams!
Han är ju det där kända engelska mediet…
Kommer bara säga massa trams förmodligen.
Jag bestämmer mig ändå för att lyssna och ber min väninna Maria och hennes man försöka få fatt i mannen.
Tänker att jag är ju minsann själv medial och han kommer att göra bort sig.
Får höra att han skall ha storseans i närheten där de bor inom kort.
Ber dem att åka.
Han kör sin grej.
Efter seansen pekar han på Maria och Janne och ber dem att stanna kvar efteråt.
Terry säger att han har en man med sig som heter Christer…
Terry säger : – Jag måste hjälpa hans fru Sara, hon är alldeles ensam och behöver hjälp.
Så börjar historian.

Mai pen rai :

It could imply to different meanings depending on situations such as:

1 for “It’s alright!! or no problem!! ,” (A Thai use this phrase to forgive another person’s wrongdoing toward him/her, so it usually is a response to “I’m sorry.”

2 For “My Pleasure, no need to mention it,” ( A Thai will respond to “thank you” from another person.)

3 “Everything will be okay” (with me or even with a person facing a difficult situation.) A Thai will use this phrase to console him/herself or even others to cheer him/her up from facing a difficulty in life and move on.

ga!
Det är för tungt för mig!

Jag ser hur hans lilla kropp försvinner ut, ut i vattnet och jag försöker släppa taget om stickkontakten jag klamrar mig fast vid,men det går inte!!!
Jag kan inte röra mig!
Jag såg inte mitt liv passera någon revy, men jag såg hur mitt liv krossades och jag hatade Gud så högt, så intensivt denna stund.
Jag skrek högt och inom mig, jag ska inte dö, jag ska inte dö!
Du får inte mig, din jävel!

Tar mig upp på taket, vet inte hur,men minns att jag slår mig upp, det blöder men gör inte ont.
Det finns fler däruppe,några till hus runt oss.
Ser palmtoppar och bråte flyta omkring.
På håll hör jag finska höga röster från ett annat tak, de skriker om nya vågor….där och då blir jag rädd, skakar, ber till Guden jag hatar att skona mig, att rädda mig.
Jag vill vill absolut leva , inte drunkna!
Deras höga röster skrämmer mig.

Minns när Larry King hör av sig.
Jag är med på att medverka mot att jag får efterlysa min familj med bilder och info.
De är snälla, men såklart skall det göras ”show” av detta och man vill ha en härlig liten twist på det hela och en pastor från någon frikyrka är med i programmet.
Larry King ifrågasätter pastorns Gud,
och undrar om inte Sara kanske är och har rätt att vara angry på Gud?
Jag svarar : – What if God sent the tsunami?!

Den här sagan kommer ju inte att handla om hur synd det är om mig, eller fler beskrivningar av ovan.

Många sade till mig, -Sara, nu är det äntligen över!

Jag log artigt men tänkte inombords att det är nu det börjar, din idiot.
Jag var arg.
Arg på alla.
Framförallt på Sverige.
På att ingen kom.
Att ingen kom så där som man ser på film.
Jag vidhåller fortfarande
att många hade levt om vi fått hjälp.
Människor låg fastklämda, ropade på hjälp medans man åt julbord i Rosenbad.
Jag hade inga kläder, alldeles naken sånär som på mitt halsband hittade jag kläder som thailändarna kom med ut på gatorna.
Jag fick ris och frukt.
Länge, länge när jag kom hem till Sverige, funderade jag på hur jag skulle använda bestick igen, min instinkt ville äta med händerna.Att försöka hitta något att skydda mig med under natten, gardinerna på en restaurang kunde fungera som täcke och skydd.
Jag tänkte ofta på sex, sjuka knäppa tankar så fort jag såg något intressant.
Fick dåligt samvete, tänkte på vad Christer skulle säga om det här nu då…
– Sara Svedberg!!!! skulle min mamma ha sagt.
Skäms!

Får höra av en psykolog senare att det där, det är vanligt.
Instinkt, artens överlevnad.
Känna sig levande mitt i alltihopa.
Puh!

Den här berättelsen handlar om människan, om de levande och om de döda.
Kontakten dem emellan.
Jag ska försöka berätta historian om de mina för dig, hur de tog kontakt med mig från andra sidan.

En natt i Thailand står jag och ser upp mot stjärnhimlen, tänker att vad ska jag ta mig till, vad gör jag nu?
All information om min son började ta slut, inte så många tips kom längre in om att någon sett honom i livet.
Rykten gick att Johannes fanns i Burma.
Att han tagits om hand av burmeser.
Jag tvivlade på mig själv, på allt.
Jag bodde med djungelpoliser och vi letade tillsammans i khao lak och på gränsen till Burma.
Thaksin gav mig tre månader, han såg till att man sökte min son.
Jag fick de resurser som krävdes.
När jag träffade honom sa han,
-Alla förstår ett mammahjärta.
Jag kommer såklart att hjälpa dig.

Plötsligt den där stjärnklara natten hör jag en röst inom mig.
Den säger klart och tydligt: Terry Evans, Terry Evans, Terry Evans.
Jag svär och tänker att nej, inte sån’t trams!
Han är ju det där kända engelska mediet…
Kommer bara säga massa trams förmodligen.
Jag bestämmer mig ändå för att lyssna och ber min väninna Maria och hennes man försöka få fatt i mannen.
Tänker att jag är ju minsann själv medial och han kommer att göra bort sig.
Får höra att han skall ha storseans i närheten där de bor inom kort.
Ber dem att åka.
Han kör sin grej.
Efter seansen pekar han på Maria och Janne och ber dem att stanna kvar efteråt.
Terry säger att han har en man med sig som heter Christer…
Terry säger : – Jag måste hjälpa hans fru Sara, hon är alldeles ensam och behöver hjälp.
Så börjar historian.

Mai pen rai :

It could imply to different meanings depending on situations such as:

1 for “It’s alright!! or no problem!! ,” (A Thai use this phrase to forgive another person’s wrongdoing toward him/her, so it usually is a response to “I’m sorry.”

2 For “My Pleasure, no need to mention it,” ( A Thai will respond to “thank you” from another person.)

3 “Everything will be okay” (with me or even with a person facing a difficult situation.) A Thai will use this phrase to console him/herself or even others to cheer him/her up from facing a difficulty in life and move on.